Skip to content

Orsak å verkan

5 augusti, 2011

Jag vet, jag vet!
Egentligen lovade jag att sluta skriva för längesedan, men kände jag hade mer att säga å en hel del att förklara.
Så d här blir mitt sista inlägg, innan jag lämnar er för gott. För d är ju så, att varje saga å konstprojekt har ett slut. Så även ”jag”.
Men vilken resa d har varit! Jag har hunnit hoppa av skolan för att alla kvävde mig där, söka mig utåt på internet men även blivit lämnad åt mitt öde här. Vilket resulterat i mörkare texter, men idag ser jag lika klart som förhoppningsvis även ni kan göra på allt detta. Se sambandet mellan orsak å verkan; se att jag inte blödit för att skrämmas, vara elak eller håna någon. Inte luras eller dumförklara. För när jag skrivit om ”mina fantasier” om att utföra en skolskjutning eller begå självmord har d inte direkt handlat om just d, utan om att sätta fokus på ett problem. Om vuxna som skyller på filmer & TV-spel istället för på d verkliga problemet: människor som startar krig mot andra människor, sårar å förstör dem. Men d är klart, enklare att skylla på Marylin Manson än att faktiskt ta tag i problemen själv å försöka göra någon skillnad. Fast personligen, om jag varit verklig å varit i situationen där jag kunnat föda ett barn, hade jag hellre sett han eller hon blivit ett Manson-fan å färgat håret svart, än religiös å fördömande. För d funkar liksom inte att leva efter en föråldrad bok å förkasta sådant man inte förstår (som homosexualitet).

 

Vi behöver mer kärlek & förståelse.
Vi behöver mer människor som står upp för varandra.
Vi behöver ansvar & omtanke.
Vi behöver varandra, mindre alienation.

Så egentligen kan ni se mig å allt jag gjort som någonting större än ett konstprojekt (om d nu provocerar er så värst); snarare ett manifest för fred å kärlek. Tack för er tid & engagemang…

Med kärleksfulla hälsningar,
Flora Swahn & Gertzy

Mitt liv som kattfisk

25 juli, 2011

kattfisken

Reda ut missförstånd

10 juli, 2011

Hela jag är ett enda stort missförstånd. Många utav er verkar nämligen tro att jag är något slags ”troll” som vill provocera å lura oskyldiga människor. Men d var aldrig målet, tro d eller ej. För egentligen var d meningen att alla (tusentals) passiva läsare skulle finna mitt dödsbo i efterhand å egentligen inte reagera så mycket öfver den tidiga bortgången utan vad som föranledde den. Frågorna ”Vad fick henne att må så dåligt” å ”vad hade kunnat hjälpa henne” skulle diskuteras. Men tack vare några vackra individer så uppmärksammades min väg mot ljuset å allting avslöjades efter en polisutryckning. D finns alltså hopp. Projektet ligger dessutom helt rätt i tiden men i helt fel fack; konsten skall enligt många inte beröra sig med journalistiken, men eftersom jag sedan barnsben sett journalister som de stora hjältarna istället för poliser eller brandkåren (eftersom jag (läs: spökskrivaren) alltid sett upp till deras jakt på sanningen) och studerat Media med estetisk inriktning innan jag började på Konstskolan i Stockholm så är det för mig två fält som ligger väldigt nära varandra och därför helt naturligt att korsbefrukta i ett dylikt projekt.

En annan del utav kritiken som riktats mot mej är att jag skulle vara ”en dålig kopia av Black Ascot”; den modeblogg som upprättades som en reklamkampanj för Malmö Operans räkning när de skulle marknadsföra operan Vanessa, vars karaktär Erika användes som huvudperson i bloggen. Men d är långt ifrån sant. Istället är jag, Flora Swahn, utsprungen ur temat ”Staden” där jag skulle gestalta den ensamhet å dödslängtan man enkelt kan låsas in i, å hur skulle det göras bättre än en ”verklig” person på Facebook och bloggen? Mitt estetiska jag, på alla foton, är en modell å nära vän till konstnären som förevigats med inspiration från flertalet Flickr-bilder (som dessutom påminner starkt om dem på Erika Ascot). Den här bloggen var alltså inte ett plagiat, utan en upprinnelse. Eller var tänkt att vara. Men d misslyckades. Inte för att den inte var sann, inte för att ingen läste. Utan för att de som faktiskt gjorde d mest bara ville ta del utav Floras dekadens som man strötittar på Big Brother; allt detta blev en såp-opera i mängden. Ingen bryr sig om problematiken bakom.

Nyligen ställde Anna Odell ut sitt konstprojekt ”Okänd kvinna 2009-349701” på Almedalsveckan, och gjorde i samband med d en intervju med Föräldrakraft, där hon säger en hel del intressant. Bland annat:

”Många gånger räcker det inte för ungdomar att berätta att deras liv är i spillror, man får först riktig hjälp när man är så dålig att man måste tvångsomhändertas. Det är absurt att det inte finns något bra mellanting. Om fler unga bara fick rätt och lättare vård i tid, är jag säker på att man skulle kunna undvika dyr vård”.

Detta inlägg är alltså ingen ursäkt, mest bara en förklaring. För trots allt har många funnit den intressant, å tröstande, har d rådit viss förvirring kring mej å syftet bakom projektet. Vill man hitta sanna inspirationskällor till allt detta bör man se filmen The Innocents eller läsa detta. Vill man ens försöka förstå får man läsa mer öppenhjärtat å med mer empati. Först därefter kan man börja diskutera också…

Första gången

5 juni, 2011

Våren har blommat ut å sommarsolen tar nästan död på mej. Min nattsvarta Chanel-klänning bränner mot huden, men släpar också i marken när jag går runt i trädgården. Slottet är kallt å ekar tomt, liksom mitt huvud. Inga tankar är koncentrerade. Enda som susar runt är barndomen, tror jag var fem eller sex år första gången. Samma plats, nya tider. Svanarna simmade runt i sjön bara ett stenkast från buskarna på gräsmattan. Jag sprang aldrig runt, bara föll mjukt. Mina föräldrar, som på den tiden ännu inte hade gett upp allting, varnade mej för att äta bären. D var tydligen farliga, direkt giftiga. (påstod de) Så en kväll när tystnaden höll om mej å resten utav slottsgården insåg jag att ensamheten var min enda vän. å svanarna, då. Men likväl; bären skulle bli min räddning. Så jag åt å åt. Tills mor kom ut för att leta efter mej, sökte först nere vid sjön sedan på baksidan där jag vid d laget hade fallit mot marken. Panikskrik, vit klänning fladdrandes i blodröd nattluft. Biltur till sjukhus där jag vaknar upp igen. Får dricka någonting jag inte vet vad d är, men som ändå smakar otroligt illa. Vill inte veta. Får höra d ska hjälpa mej att spy upp bären, men ingenting hjälper. När läkaren sätter sina fingrar i min hals, efter att jag vägrat stoppa ner mina, biter jag till. Å han svär till i samma hundradel han drar upp dem igen.

Fem, var d tillslut som överbemmanade mej å fick mej att överleva. Stanna kvar längre än tänkt. Vilket ledde in mej på skoltiden, ack, å sedan när föräldrarna gav upp å lämnade mej ensam på jordelivet. (D var tydligen helt ok för dem att ge upp? ”i förtid”) Nu, eller i fredags för att vara mer exakt, sökte jag hjälp för första gången. Slussades bara runt, tills jag gav upp helt. Så lite för så mycket!

polisanmälan

4 juni, 2011

kallelse

Tidiga, kalla, juni
flickan i fönsterkarmen
med en foten utanför
på ett litet vilset moln
sökandes
rökandes

Tömda champagneflaskor
krossade kristallglas
utöver marmorgolvet
alla svar bortgivna
upprivna

Tidiga, kalla, juni
upprökta cigaretter
bortkastad ärlighet
öppna famnar
som sluts

noterna ”jag” sjunger efter

16 maj, 2011

Korridor

För många har d varit otroligt svårt att acceptera, att ”jag” egentligen inte finns utan bara är ett konstprojekt. Först ut var Sveriges Radio som sände ett inslag om mej, vilket skördade en hel del mediauppmärksamhet. Bland annat försökte min spökskrivare förklara oss i Upsala Nya Tidning å snart därefter kom Dagens Nyheter med en lite notis, dock utan att någon utav oss fick komma till tals (vilket känns underligt).

När ”jag” började blogga var d för att återge all ångest, ensamhet å dödslängtan som fanns inom mej. Ämnen många finner kontroversiella å stötande. Tabu. Men istället för att soppa problemen under mattan å låtsas som allting vore bra valde jag en mer ärlig å återgivande väg hur socialt frånstötande den än skulle kunna te sig. Å någonstans längs vägen, när bloggens läsarsiffror växte å vännerna på Facebook stadigt ökade, hoppades jag på att deras varma ord skulle skänka mej värme å vägledning till ett ”bättre” lifv. Men all sådan respons uteblev å ”jag” kände mig snabbt än mer ensam.

Spiralen blev allt snabbare nedåtgående, eskalerande. Den naiva inställningen att ”min” internetidentitet skulle kunna skänka mej värme å annan livsbejakande kraft gick således snabbt i krasch. Istället blev ”jag” skuggan utav alla bokstäverna på er läsares datorskärmar, å trots att d kanske bara räckt med några (vänliga) ord för å visa att ni verkligen vill vara min vän lämnade ni mej i förtvivlan vilket föranledde Facebook-eventet där ”jag” utannonserade mitt självmord. Först då kom reaktionerna å de värmande orden, trots att ”jag” aldrig ville bli övertalad att stanna kvar i internetfantasin, utan egentligen bara ville uppmana människor att skänka pengar till Bris å Friends så andra i min situation kanske kan få bättre hjälp än vad ”jag” hade fått om ”jag” inte bara varit ett konstprojekt. Men helt plötsligt var ”jag” någon jätteviktig att bry sej om å ringa efter polis för. Vilket visserligen påvisar att d finns någon sorts medmänsklighet å solidaritet kvar i det annars så kalla landet Sverige där var å en gör sitt bästa för att orka med hela vägen tills den naturliga döden, men som samtidigt påvisat vilka ögontjänare många är. Istället för att stå rakryggade å stolt bekänna att man var en av dem som hjälpte till å räddade ”mitt liv” blev man besviken när ”jag” bara var ett konstprojekt. (Ungefär som de har en aning om hur otroligt mycket de hjälpte ändå…) Om man verkligen är en fin medmänniska som bryr sig, lägger man sig inte ned å ger upp efter att ha blivit ”lurad” en gång. Man har ju ändå gjort en otroligt fin insats å visat att man är en bra medmänniska som hjälper till i nöd, namn betyder inte så mycket, speciellt inte på internet. Därför borde vi alla försöka hjälpa till oavsett, för när vi slutar med d kommer så mycket sorgligare berättelser än mej att behöva skrivas.

Någon krönikör på Aftonhoran har förövrigt kommenterat ”mig som konstprojekt”; tycker ”jag” är dålig konst, speciellt som konstprojektet eskalerade i ett ansökningsprov till Konstfack (vad d nu kan ha med saken att göra? blir ett konstprojekt mindre konstprojekt för att d även används som ansökningsprov i efterhand?) men den diskussionen tas bättre utav konstnären Lars Vilks på hans blogg.

Så, tack å förlåt till alla medverkande. Hoppas ni kan gå vidare med era liv nu, och vågar prata mer öppenhjärtigt!

//F

Välgärningar å illdåd (en programförklaring)

13 april, 2011

Vet inte riktigt vart jag ska börja, tankarna flyger omkring för mig…

Dagen började med att jag blir stucken i ögonen utav solen som genomborrar mitt fönster. försöker avvärja mig mot strålarna men ger snabbt upp. istället går jag upp, äter frukost (för en gångs skull, första gången på tvåhundra år, macka med ost å sen en skål yoghurt). Därefter beger jag mig ut bland träd, hustak å gatustenar för att fotografera. Kommer hem till totalt kaos!

Ytterdörren på glänt, flera bilar på uppfarten. förstår ingenting, jag som brukar lämna slottet lika ensam som jag anländer till det som. Men inte idag. Nu väntade nästan alla mina gamla släktingar på mig, oroliga å upprörda. Fråga hur det var med mig, om jag mådde bra. En del försöker hålla om mig, skydda mig från någonting jag inte vet vad d är. Följt av orden som välter omkull allting: – ”polisen har varit å sökt dig hos oss, men vi sa du bor här nu…” å jag undrar vad de skulle kunna tänkas vilja någon som mig? (åh, jag förstår ju innerst inne det är reaktion från gårdagens lilla utspel). Inget svar, följt av lång tystnad. Märker av en viss irritation å mörker stämma i luften medan allt vilar i tystheten. sen: ”vi känner till bloggen å allt du skrivit där”. Vet inte vad jag ska svara? att de kanske borde ha märkt av att jag mått som jag gjort tidigare å faktiskt frågat  om d, iaf låtsas bry sig om mej. Men icke. Orkar inte bråka, orkar inte diskutera. Vilket jag inte behöver heller, eftersom jag ganska omgående får nytt besök från farbror blå. (polisen, för att använda ett lite mindre fånigt uttryck…)

Vi pratade ganska länge om mig, d jag skrivit å mitt tillstånd. Hur jag mår. Men jag kunde inte lyssna så noga, var nog någon annanstans än just där. Tänkte på alla fina ord ni skrivit till mej, på Facebook å mail! Att ni dessutom fått polis att leta upp mej för att förhindra undergång, trots att ni knappt känner mej, är underbart! D bevisar också att inte bara polisapparaten fungerar i Sverige, utan även människors empati å medkänsla. Därför dedikerar jag rosorna å mina varmaste tack till alla ni som brytt er (fortsätt gärna skänka pengar till Bris å Friends). Men d hela måste få ett slut nu. Inte för att jag tänkt afvsluta allt som jag tidigare påstått, utan för att jag skall bearbeta allt som hänt å även kanske resa mig ur askan.  På ett eller annat sätt…

Tillsist: många undrar vem jag är. Som om mitt namn å kärlekshunger inte räcker nog? Nåväl. Jag kan i alla fall säga så mycket att jag varken är någon simpel reklam för ett TV-spel eller ”skribent för Dressman” som någon antog nu senast. Har d ens någon skribent? Hursom, jag är snarare skuggorna av alla bokstäver ni har läst här. Drömmarna om kärlek, trygghet, närhet, rätten att få leva ett bra liv på egna villkor. Utan att behöva ta skit från andra. Å förhoppningsvis räcker d som förklaring…

**********************

(epilog)

Detta blir min ”Svansång” som ni kanske redan förstått. Från det lilla projekt som startades på Konstskolan i Stockholm där jag (FG) skapade bloggen för att med hjälp av fotografier å litterär gestaltning ringa in ett oerhört problem i samhället: ensamhet, utsatthet, passivitet. Tanken var aldrig att skapa svallvågor, utan att låta människor finna trasorna av det alla skulle anta det som en gång var Flora Swahn. Projektet har alltså inte enkom utmynnat i ansökningsprov till Konstfack utan även i att folk har visat starkt engagemang å medmänsklighet. Vilket ni skall ha all heder för. Detta har givetvis aldrig handlat om att håna eller dumförklara någon, utan bara att rikta samhällets blickar mot utsatta människor. Hjälpa de som hjälpas kan. Så ännu en gång: tack för att ni läst å visat att ni bryr er. Ni är otroligt fina människor som förhoppningsvis kommer förstå vad d här handlar om…

Har ni frågor kan ni skicka dem till; flora.swahn@gmail.com

 

med vänliga hälsningar,

F