Skip to content

re(o)tur

20 december, 2010

snön vilar våldsamt tyst på gatan och luften är lika likvakeödslig den. d är tur stegen dämpas av pudret, att kappan bara smyger diskret bakom mig. jag möter människor med blickar så tunga att de per automatik faller ner i marken och aldrig riskeras lyftas därifrån. som ett tomt hot. jag vet sedan födseln vad d handlar om. jag går med samma tyngder i ögongloberna å jag missar säkerligen jättemycket just därför men ändå är d myckt däri som får blommorna att slå ut mitt i värsta kylan. en dag hoppas jag att en av dom r jag.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: