Skip to content

Att sjunga ut, att prataomdet

12 januari, 2011

Fenomenet spred sig som en löpeld, snabbare än ett zombievirus inom populärkulturen de senaste åren.
Ja pratar såklart om möjligheten att prataomdet. å nu har d alltså blivit min tur.

 

När jag bara några veckor innan nyår hoppade av skolan – igen – var d för att fly allt som varit. skapa någonting eget å nytt.
ett år innan det, när jag fick min första gymnasielinje å hade franska på schemat, kom jag bra överens med min lärare. Hans. En auktoritet med stark personlighet å karisma, någon som inte skydde såväl aktning som bildning. Klart man ville vara vän, komma honom nära. problemet var bara d att han kom för nära, la sina händer där ingen lärare bör lägga sina händer på en elev. Att jag enträget ville lyssna på vad han hade att säga om fransk litteratur å filosofi betyder inte att jag vill låta hans händer svepa över mig likt kalla decemberstormar med snö inblandat. Äldre herrar verkar ha den missuppfattningen om oss yngre ladies. Men jag sa ingenting, lät honom utforska. grät lite, dock inte där å då. Väntade tills jag kom hem. Å då brast d, då insåg jag att det inte var på mina (våra) villkor. Första två-tre dagarna ersattes frågorna å ångesten med klassisk musik å nässelvin som våra farföräldrar gett oss tidigare. Vad jag inte visste då var att d var början på en lång å härlig romans. Senare: allt sköljer över mig. blir ohanterbart. så jag inser att jag måste få tala med rektorn om saken, få det ur världen. kanske bli påtvingat att prata med skolkurator men det var en risk jag kunde ta. så hemsk verkade hon inte. Men reaktionerna blev inte riktigt som jag tänkt mig. Istället för att lyssna på mig, ta mig på allvar, frågade HON med ett hånleende om jag inte överreagerade å inte bara upplevde en pubertal önskedröm. Huruvida en gammal äcklig gubbe som inte kan ge någon under 30-strecket någonting annat än intellektuell stimulans skulle vara en del av mina ”pubertala drömmar” förtäljde aldrig historien. Men nog hånlog man åt mig. Å ryktena spred sig. Jag var horan, hon som ställde upp. Jag blev den lilla flickan i den stora staden i den lilla fängelsehålan. Orden slet upp mitt huvud, bosatte sig i mina tankar å vägra flytta. Deras händer pekade, ögonen slet i mig. Hela tiden, överallt.

Ååh ja dog, flera gånger. Hoppa av, trodde mig kunna fly. men icke…

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: