Skip to content

Ett sönderklippt hjärta (som ett brev på posten)

20 januari, 2011

Enda gemensamma nämnaren mellan mig och mina morföräldrar är vår ensamhet. Vår samlade erfarenhet kring tusenårig sorg å eskapism binder oss samman på något avskyvärt sätt. Å nu när den något teatraliska hemkänslan infunnit sig här i slottet är det något lika självklart som de antika möblerna, den klassiska musiken som smeker såväl öron som tapeter samt tristessen som även den blivit lite av en familjemedlem. Den säger aldrig någonting under middagarna dock.

– Jaaa! Jag kan inte tro det är sant! vrålar I från hallen.
(dagens post har tydligen kommit)

– Jag har fått brev från den man jag en gång lämnade åt sitt öde i Paris, fortsätter hon å besvarar frågor ingen ställt. Men vi hör utan att lyssna.
Han har förlåtit mig, vill försonas å kanske gifta om sig med mig. så han är på väg hit, spottar hon ut sig lite snabbt å helt plötsligt är våran koncentration hennes.

– HUH! Skriker vi (resten av medlemmarna av huset, samt huset självt) å blir lite naivt rädd för förändring. Instinkterna slår ifrån, vill inte vara med. För hur ska balansen någonsin kunna upprätthållas med en man i huset?

Men vi får antagligen veta snart, för han lär enligt uppgifterna han lämnar i brevet vara på väg. så nu ska jag gå förbereda snaran på mitt rum…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: