Skip to content

Send me a postcard with a kiss instead of a stamp on it

31 januari, 2011

Vaknar upp å ser suddigt. Känner mig ensam, slår på datorn för bedövning. Ser ansikten, skrivna rader å kanske en bild. Låtsas om att det rör mig, över huvud taget. men jag vet att många liksom mig är otroligt ensamma så håller vi oss på något sätt kvar i kylan. Vi är fångade i samma nät men alltid distanserade till varandra. Vi skapar mellanrum mellan hjärtan som redan ekar tomma…


D värsta är när folk måste påminna om hur ”ensam å miserabel” man faktiskt är. Som när jag var ner på stan igår, köpte sig ett grönt äpple som jag åt upp på tunnelbanan. När jag kliver av för byte måste jag vänta. Perrongen är helt tomt, nästan i alla fall. Jag är ju där, och paret som envisas med att stå å kyssa varandra med mig som publik. Titt som tätt kollar de snett bakåt på mig, som för att göra sig säkra på att jag ser hur lyckliga de är ihop. Så tack! Tack för att ni påminner mig om hur ensam jag är. Hade nästan glömt bort d!

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: