Skip to content

Svarta hål

12 februari, 2011

snöfall
Idag förstår jag ingenting. Snön faller i rasslande takt å mina släktingar har lämnat fortet. Varför? För att ”de inte kan se på medan jag tar sönder mej själv på d där sättet” (deras ord, om mina uppkarvade armar). Trodde de var här för att hjälpa mig överleva dag för dag. Istället har de skrattat hånfullt när jag försökt berätta någonting, låtit mig leva osynlig i väggarna. Så nu är jag nästan ensam igen, sånär på en inhyrd barnflicka som ska passa upp mig.

Lyckat! Just när jag vant mig att leva med de klösande katterna flyr de fältet. å nu måste jag stå ut med någon kvinna som lovat att hålla sig i skinnet, att ta ansvaret över mig å huset vi bor i utan att ställa frågor eller krav. vilket lär bli enklare än hon först anat. men de är ett senare problem…

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: