Rinnande ångest

Bokslut. Nej, inte för att d här är mitt sista inlägg utan för att jag klarade mitt åtagande att skriva klart min bok till min 21-årsdag. Jag höll inte bara mitt löfte mot mig själv, utan mötte förväntningar utifrån. Vilket i sig kanske inte är så viktigt, jag är inget företag som ska hålla tidslinjer eller riskera förlora massvis utav pengar men d känns bra att ha riktlinjer i livet att förhålla sig till. Idag har således ägnats åt att hora runt på stan för att leta förläggare, läst vackra meddelanden på Facebook (ni ÄR fantastiska) å druckit champagne. Kärleken har jag ännu en gång lämnat därhän, men jag väntar sällskap framemot helgen faktiskt. Men mer om det nästa gång.

D är mitt fel, alltid mitt fel

Hela världen stod i brand å dess färger var d enda som gick förlorat. Men de lilla som fanns kvar i mig var inte ens vackert…

 

ps: va gjorde jag så fel, att dom skratta å slet sönder de toner som en gång var jag?

Trolös

Vet inte varför, men d som hände häromdagen har fastnat i mig, börjat betyda ”någonting” (tror jag).
Skepnader, eller om d är skuggor är svårt att säga, men ibland ser jag någon eller någonting bara sväva förbi när jag minst anar d. Snabbt, som brustna drömmar om någonting hållbart; någonting som kärlek ristat i sten eller en bok dedikerad ett svagt slående hjärta, skrivet med författarens egna blod. Kanske är det d jag ser, ibland?

Alla krossade hjärtans återuppbyggnadsdag

Igår krossades hjärtan som tappade porslinstallrikar mot ett marmorgolv. Ensam i slottet med min ”barnvakt” satt jag å spelade piano (kraftigt berusad) när helt plötsligt prinsen rusar in i salen med 300 rosor i famnen och ett leende på ansiktet som bara äckligt förälskade människor kan bära utan att falla mot marken å dö av självinsikt.  Så jag slutar spela, famlar efter någon kraftig alkoholhaltig dryck att grumla bort mig ännu mera med inann orden börjar sippra ut ur herrens mun. Men jag är inte tillräckligt snabb:

– Min fagre dam, jag söker eder mor…

(Och jag tänkte skrika någonting otrevligt, å förklara att hon inte alls är min mor, men svarade istället:

– Hon har farit iväg, långt härifrån ty hon sedermera inte står ut med mej…

Varpå mannen slänger rosorna på golvet, som nästan sprider ut sig över hela salen, går fram till mig å börjar kyssa först min hals å sedan nyckelbenet ned mot bröstet. Vet inte vart jag ska ta vägen så faller bara ned i hans famn, varpå han bar mig till soffan bakom oss där vi älskade långt in på natten. Sedan somnade vi båda, å när jag vaknade upp igen var jag kusligt ensam igen. Som om allt vore en dröm.

Svarta hål

Idag förstår jag ingenting. Snön faller i rasslande takt å mina släktingar har lämnat fortet. Varför? För att ”de inte kan se på medan jag tar sönder mej själv på d där sättet” (deras ord, om mina uppkarvade armar). Trodde de var här för att hjälpa mig överleva dag för dag. Istället har de skrattat hånfullt när jag försökt berätta någonting, låtit mig leva osynlig i väggarna. Så nu är jag nästan ensam igen, sånär på en inhyrd barnflicka som ska passa upp mig.

Lyckat! Just när jag vant mig att leva med de klösande katterna flyr de fältet. å nu måste jag stå ut med någon kvinna som lovat att hålla sig i skinnet, att ta ansvaret över mig å huset vi bor i utan att ställa frågor eller krav. vilket lär bli enklare än hon först anat. men de är ett senare problem…

Ingen Romeo utanför min dörr

Nu är jag hemma på landet igen, ellr har varit sen igår. Kom hem sen kväll, något berusad. Alla låtsades om att de hade saknat mig, eller ens märkt jag varit borta. L sprang fram till mig, med något arg arj blick, drog till sig min vänsterarm å fråga varför min arm var sönderskuren. ja kunde inte svara, men d behövdes inte heller. Hon förstod precis…

En vidsträckt öken

D var längesen jag tappade bort min livsglädje, måste fallit av nånstans längs vägen när man susade förbi alla leråkrar i alldeles för hög fart i nercabad bil. Så denna söndag, liksom alla övriga dagar i mitt liv, känns endast som en enda stor utsträckt öken av ensamhet å tristess. Så…

Vart, vart, vart, tar man vägen? Någon?

Ett smältande isberg

”Idag känns det som hela mitt liv är blott en serie misslyckanden…”

Först å främst vill jag be om ursäkt för min frånvaro. Har legat inne på sjukhus. Vet inte vem d var som hittade mig, men jag låg halvnaken i mina rosa bomullstrosor på badrumsgolvet med uppkarvarade armar när han/hon gjorde d. Misstänker dock d var E som fann mig, min endaste vän som reser ända från Köpenhamn för att rädda mitt liv – oavsett om jag är i någon direkt fara eller ej. Hon är nog den enda som varit med från början, som verkligen lyssnar å förstår sig på mej. Hon vet hur tungt mitt bagage är, hur hårt förankrade alla glåpord är i mig. Men ändå orkar hon bära mig och mitt förflutna till sjukhus för att sy ihop. Igen.

E, mitt hjärta vars slag håller mig uppe hur nere jag än må vara. Mon Amour!!!

dansar in i väggen

Att jag aldrig lär mig. Allting jag varit å allt jag skrivit har handlat om en enda sak: flykt.
När jag velat ha någonting har jag drömt om det. drömt tills de blivit sanning. Å sen gått vidare på en gång utan att ta tillvara på d.

att ha å förvalta är läskigt; ställer krav. precis som det känns som att min bok gör nu. krav på att jag blir färdig med den innan andra mars (bara månad kvar imorgon). men nu ska jag ställa mig laga mat å låtsas om att jag inte känner hur väggen dansar in i mig, istället för att jag springer in i den. Att tröstäta har jag hört ska fungera rätt bra.

Måla moln med mitt blod

vill poängtera att denna är inte skapad av mig, utan fick den över mail. den är från en Studio Total-fest, som jag missade för att jag var ute ur stan ett litet lite tag.

(hatar mitt liv)

 

Man skriver också:

 

I morgon kommer då till slut Resumés efterlängtade artikel. Vi tänkte passa på att besvara nåra av anklagelserna direkt till er älskade gruppmedlemmar.

* Studio Total har bankkonton i Schweitz
Det stämmer men det är mest för att det är coolt. Ibland när vi är ute i Europa och föreläser för kunder använder vi det kontot. Snälla resumé. Hör ni inte själva hur coolt det låter?

* Tomas Mazetti heter inte Tomas Mazetti
Nä kära Viggo. Ibland kallar jag mig också Apan från Arjeplog. Men jag HETER inte så. Som jag sagt i både magasinet Filter och SVD senast i höstas så har jag ett annat efternamn. (Mazetti är min mammas namn).

* Studio Total har 17 betalningsanmärkningar.
He he. Egentligen har vi typ 30 stycken, men Resumé har inte hittat alla våra bolag. Varför betalar vi inte i tid? För att vi HATAR EKONOMI. Vi gör vårt bästa, men vi SUGER och jag personligen har ADHD och kommer att fortsätta slarva.

* Studio Total har Bojkottat Resumé-bar.
Är detta verkligen en seriös anklagelse? I så fall: vi har inte bojkottat er bar. En gång mejlade Viggo och frågade om vi ville prata på baren i Malmö och jag svarade att det kunde jag göra om Viggo gjorde intervjun kroppsmålad som spindelmannen. Det var ett skämt Viggo! Jag vill, i verkligheten, absolut INTE se dig kroppsmålad som Spindelmannen.

I en månad har två personer jobbat på detta. Kom igen! Vill ni ha skandaler? På festen i fredags kissade lilla Lovis i mina kupade händer. Jag har i radio bett alla varumärken som börjar på bokstaven G att dra åt helvete. Jag bodde i flera år i ockuperade hus och livnärde mig på att snatta.

Är det bra uppförande av en som vill ha ansvar för globala varumärken?
Ganska många företag inte tycker det.
Sen finns det en del företag som inte bryr sig så länge vi tjänar pengar åt dem och till slut finns det ni som älskar oss för dem vi är. Till er: vi älskar er också. Så att vi nästan går sönder.

Avslutningsvis tänker Studio Total att bränna upp och ge bort våra pengar. Vi tänker bryta mot ALLA regler och spendera lördagskvällarna med händerna fulla av Lovis urin. I alla fall så länge alternativet är Resumé Bar.

Kram
/Tomas

* PS. Viggo frågade också om annat. Som om det är sant att jag har försökt begå självmord. Kanske det Viggo, men det är saker som jag inte har nån lust att debattera med en man som samma dag som 300 personer DOG av kriget i Afganistan förklarade att svenska valets viktigaste fråga var avskaffandet av Reklamskatten.

 

Jag saknar känslan av att vilja dö för er. Ge mig en ny chans ok?